|
Jag är socionom och har arbetat som kurator på kvinnokliniken i Östersund sedan oktober 1990. Under åren har jag mött föräldrar som
förlorat sitt väntade, efterlängtade barn. För några år sedan kände jag att den
erfarenhet jag fått i mitt arbete med dessa föräldrar borde kunna an-
vändas av andra. Jag förankrade min ide om att skriva en bok hos några föräldrapar
jag mött under åren. Föräldrarna var positiva till detta och kunde tänka sig att
skriva ner sina berättelser.
Vi samlades första gången den 24 februari 1997 och startade då en föräldraförening
som kommer att verka som stödgrupp för föräldrar som förlorat barn. Det bestämdes att det aktiva arbetet med detta skulle starta då boken är utgiven.
Boken bygger på fem föräldrapars upplevelser av att förlora ett väntat barn och det är tack vare dem som den här boken blivit till.
Jag vet att deras berättelser kommer att vara till stort stöd för föräldrar som
hamnar i en liknande situation. De kan känna igen sig i en del av dessa berättelser.
Boken vänder sig även till dem som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med någon
som förlorat ett väntat barn. Den ger en bild av hur det kan vara för föräldrar i
denna situation.
Målgrupp
Till sjukvårdspersonal och kommunens barnomsorg och skola, arbetsgivare och kolleger,
anhöriga och vänner till föräldrar som förlorat barn, försäkringskassa,
försäkringsbolag, begravningsbyrå, lokaltidning, skattemyndighet, arbetsgivare, församling och
socialtjänst: Det är ett väntat barn dessa föräldrar förlorar och ingenting annat.
Var inte rädd för föräldrarnas reaktioner, ta Er tid och lyssna på vad de har att
säga och vad de önskar. Det är inget föremål, utan en dotter eller en son
föräldrarna förlorat. Många av oss tycker att vi inte vet vad vi ska säja till
föräldrarna. Det finns kanske inget att säga, som lindrar deras smärta men att vi
vågar finnas där hos dem och lyssnar på dem är gott nog. Det gör inget att de är
eller blir ledsna, de är det och ska vara det. Deras för-
lorade barn är värt att sörjas och gråt med om det känns så för det är tråkigt
det som hänt. Även om det känns som det blir fel ibland så är det ingen som vill
göra det värre, tanken är alltid god det tror jag. Det kan förmodligen inte bli värre, det värsta har ju hänt. Att inte nämna vad som hänt är inte
bra. Möt föräldrarna på rätt sida av gatan, ring, fråga hur det är och hur det var.
Laga mat och åk till dem med eller bjud hem dem, finns till för eventuellt övriga barn.
Sorgen efter det förlorade barnet finns alltid kvar men det går att leva med den om man
får möjlighet.
Östersund,
februari 1999
Elisabeth
Sundqvist
5:e omarbetade upplagan 2009 |
Föräldraföreningen
Förlorade Barn
c/o Jirhed, Silje 1702,
835 91 KROKOM
Postgiro: 139 58 79-8
Epost: info@ffb.nu
ISBN
91-630-7995-X
|